I söndags kväll var det ett hiskligt åskväder. Blixten slog ner utanför huset och på samma gång kom det en kraftig smäll inne. Jag undrade vad det var som smällde. Jag gick in i sovrummet och fick se att min teve var trasig där. Blixten slog nog ner i elstolpen utanför och det blev väl någon elektrisk spänning i nätet. Jag är inte särskit åskrädd men då tyckte jag det var obehaligt. Elen försvann förstås. Hos mig är det inte så sårbart. Jag har vedspis och två kaminer. Vatten kan jag hämta i en gammal brunn. Vi fick inte el här förrän1976. Jag har flera fogenlampor och  en gasollampa som lyser bra. Det är kyl och frys man är orolig för. Hur kunde människor förr klara sig med bara en fotogenlampa. På det gamla torpet vid sjön stod en gammal hemgjord vävstol som min dotter Ingela väver på. Hur kunde de se att väva lakan och handdukar. Det berättas om henne som bodde på det gamla torpet innan mormor och morfar köpte det 1939 att hon såg bara på ett öga. Hon hade fått en  kvist  ögat när hon hämtade korna på skogen. Jag minns att jag hörde henne kalla på korna. Hon ropade KOSSERA, KOSSERA kom. Alla små torp hade sina kor lösa i skogen. Min morbror hade en lastbil som vi ibland åkte med från Nykvarn till torpet. På en sträcka av tolv kilometer var det arton grindar som skulle öppnas  och stängas. Alla bönder hade varsin skogsbit där de släppte sina kor.

Tänk vilket sårbart samhälle vi har idag. Kram från bloggtanten