Cecilia och Erik gifte sig 1905 på Kungsholmen i Stockholm. Mormor var från Småland och morfar från Närke. De sökte sig till Stockholm där det fanns arbetstillfällen. Morfar jobbade som murarmäster och mormor hade något arbete i ett hushåll.De flyttade till Eriksberg, nuvarande Kungsholms Villastad. Då fanns där bara små röda stugor. Där föddes mamma Märta 1906, morbror Sven 1908 och lilla Karin som bara blev ett och ett halvt år. Hon dog i sviterna av antingen TBC eller kikhosta. I samband med detta omkr.1912  flyttade de tiil ett hus nära Långsjön en bit ifrån Älvsjö. Så lillasyster Karin blev begravd i Brännkyrka kyrka. De talades väldigt lite om henne.

1918 blev det ett antal tomter till salu i Snättringe utmed Häradsvägen, Så morfar köpte  fem eller sex. På en tomt fanns det ett litet hus som de gjorde i ordning och bodde där till det större huset som morfar murade blev klart alldeles i närheten. Jag vet att de hade lite djur där gris, höns. Grannarna var Sigrid och Ture Eklund. Ture gick alltid med nerböjt ansikte och plockade upp allt han hittade på vägen. Mest var det kolbitar som hade tappats. Det var ransonering på kol att elda med. Tant Sigrid var farmor till Sven Eklund som vi umgås lite med idag också. När det större huset blev klart inredde de huset till bageri och mataffär. Mormor var den driftiga. Hon bakade allt bröd och mamma stod i affären. Mamma berättade att de kom med mjölken på morgonen med hästskjuts. Smöret såldes i bitar och silltunnorna stod på golvet, De hade också lite sybehör i ett skåp. Det skåpet står i mitt vardagsrum nu. Någon väg fanns inte. Det var bara en stig och spångar över vattendränkta områden. Dessa gick fram till Stuvsta station för järnvägen var framdragen. Jag tycker det är roligt att skriva lite om gamla tider så mina barn och barnbarn kan läsa senare.

Hej och hadet bra trots corona önskar Bloggtanten Inger 86 år

Vi flyttade från det lilla huset vid Sjövägen när min tvillingsyster och jag var tolv år. I huset hade mormors syster Sigrid och hennees man Werner bott. Min morbror Sven köpte det sen och därefter mamma Märta. Vår pappa Hilding följde med men flyttade senare. Han drack så mycket så det blev en massa gräl och mycket tokigt. Mamma och pappa skilde sig. Jag bodde på Dalkantsvägen med mamma och syster till jag var 20 år och gifte mig. Det blev två år till där med min man Bosse och vår lille son Björn. Vi fick sen en lägenhet i Hudddinge på Arrendatorsvägen. Oh, vad man tyckte det var fint med badrum och moderniteter som vi inte hade haft innan.

Vi åker upp vägen till huset som går förbi Snättringe kiosk. Det är en brant backe och en vänstersväng så är vi framme. I den branta backen åkte vi skidor på vintern och byggde flera gupp. Vi satte också ihop fem sparkar och åkte utför till kiosken. Det var inte så mycket trafik då så det gick bra. Vi hade många kamrater både killar och tjejer och hade kul ihop. Då var det djungeltelegrafen som fick gå. Vi spelade brännboll och badade i Långsjön på sommaren. Vi gick då i Segeltorps skola. När jag gått ut sexan började jag i realskolan i stan, Södra kommunala mellanskolan. Min syster gick kvar i Segeltorp. Vi hade alltid varit lika klädda men nu började vi klä oss olika. Jag åkte med treans buss från Snättringekiosken till Hornsplan.  Då blev man intresserad av busskonduktörer som ofta var snygga killar så man passade busstiderna. Bussen gick till Huddinge dit fick vi inte följa med. Det var bara dåliga tjejer kallades dom som åkte med dit.

När jag var femton år så träffade jag mitt livs kärlek en kille som hette Per Olof Hårdstedt Han finns inte idag. Vi cyklade och tog promenader om kvällarna. Vi pelade kort i Knallens affär som låg bredvid kiosken, med kompisar och en kille som jobbade där. Vi drack läsk, öl var det inte tal om. Det var bara pilsnergubbar som drack.

Nu var Maria och Karro redo med filmkameran. När vi kom fram stod en äldre herre där och jag frågade om vi fick komma och titta och filma. Det gick bra och han tyckte det var roligt. Han hette Bernhard. Det var jätteroligt att gå omkring och titta. Mycket var sig likt. Jag tyckte mycket om huset på Dalkantsvägen och den gamla bersån. Jag har alltid försökt att göra en berså på platserna där jag bott. Hela nostalgitrippen har varit jätterolig att göra tillsammans med min tvillingsyster Sylvie och Maria och Carro och lilla Felicia. Nu har ni fått veta lite om nina unga år.

Kram från Bloggtanten Inger 86 år

När vi hade gått ut småskolan och började i tredje klass så flyttade vi med mamma och pappa till ett hus som låg vid Sjövägen nära Långsjön. Huset finns inte kvar idag. Maria och Carro ville ändå åka dit för att filma platsen. De ska ha stort tack för att de filmade och att vi fick åka tillbaka till platserna. Det var jätteroligt- Vi hade tre kilometer till skolam. Vi cyklade mest och gick. Var det dåligt väder fick vi åka buss. Vi fick en mycket snäll fröken. Hon hette Naany Sjöberg. Jag minns inte att hon någonsin blev arg. Det fanns ett tvillingpar till i klassen, två killar. De hade väldigt svårt för att lära sig läsa. Fröken tog de lugnt och försökte hjälpa alla. Hade det varit idag hade man nog konstaterat dyslexi men det var inte uppfunnet då. De som hade det svårt behövde inte läsa högt. Alla fick uppmuntran och stjärnor i sina böcker. Det var inte så vanligt då när bara de "duktiga" fick. Vi fick sy och sticka mycket och rita och måla mycket. Jag tror det gjorde att alla var glada för skolan. Luncherna bestod av olika soppor. Två soppor tyckte jag var äckliga. Det var korngrynssoppa med citronskal och chokladsoppa där skinnet stelnat uppepå. Vi bodde i det röda huset i tre år.Den tiden minns jag som trevlig.

Ny till några speciella minnen från skolan och hemifrån. I klassen fanns några buspojkar. Vi skrev ju i våra böcker med en bläckpenna med ett vasst stift som vi doppade i ett bläckhorn. En av killarna kastade iväg bläckpennan så den träffade en flicka i huvudet. Blodet sprutade. Fröken fick plåstra om och trösta- Jag minns inte någonsin att fröken var arg. Antagligen fick killen lite skäll. En dag drack han ur bläcket också. Han hade nog några bokstäver men det var inte känt då. På rasterna lekte både tjejer och killar tillsammans. Vi spelade brännboll och hade snöbollskrig hej vilt. Alla var med alla och jag minns inga olyckor.

Jag minns att i huset exploderade ett fotogenkök i källaren så det blev en kraftig smäll och syrran och jag blev så rädda. Mamma försökte hålla lite värme i källaren så att inte potatis och morötter skulle frysa.

Mamma berättade att när jag var sjuk och hade feber hämtade jag en knapp i syskrinet och satte mig där att kissa. Jag gick i sömnen och hade mardrömmar som liten.

Nu till ett suspekt minne. Pappa hade en kompis Erik som körde bussen. Både pappa och han tyckte om att ta sig ett glas. En dag stannade bussen och Erik hoppade ur. Bussen var full av passagerare. In kom han och fick ett glas brännvin och körde sen vidare. Annorlunda tider var det. Kul att kunna skriva ner olika minnen.

Försök att ha det lite trevligt under hösten, Håll ut! kram från bloggtanten Inger 86 år.

Min tvillingsyster Sylvie och jag började i skolan 1940  6 år gamla. Vi var lite änsliga så vi höll varandra i handen. Lika klädda var vi förstås. Vi hade en mycket snäll fröken som hette Evy. Det var en ganska liten skola och där gick vi i första  och andra klass. Skolan var sig ganska lik med en ny ingång. En större skola är byggd bredvid. Jag har många skol- och skrivhäften kvar från den tiden. Det är roligt att titta på vad vi lärde oss då. Vi hade matematik, svenska, hembygdskunskap och kristendom. När jag tittade i skrivböckerna så blev jag varse om att vi lärde oss både stora och små bokstäver i första klass. Under min lärartid blev det inte så- I andra klass började vi att skriva skrivstil mycket imponerande tycker jag. Vi hade en bokstavsväska i papp med fack och ett litet häfte tii kristendomsbilder. Vi fick jobba mycket med hembygdskunskap både växter och djur. Vi både skrev, ritade och målade. Så vi fick faktiskt jobba kreativt också. Lunchen bestod av smörgås och en liten flaska med mjölk. Uppe vid kapsylen satt en gräddklump. Usch vad jag tyckte det var läskigt. Jag tyckte aldrig om tjock grädde som liten. Vi hade potatislov på hösten och kokslov i februari för att spara på eldningen. Koks var  det ransonering på då. På kokslovet skurade tant Sigrid, en bekant till vår familj. Vilket jättejobb att skura allt med borste. Jag kommer ihåg den härliga såplukten när jag kom tillbaka till skolan. Jag tcyker idag också om såpa och det ska vara grönsåpa.

Hej från bloggtanten Inger 86 år och ännu ett nostalgiminne kommer nästa gång.

När min tvillingsysteroch jag bodde i huset på Snättringevägen så skulle jag gå till en kamrat och leka. De hade gjort en altan. Där fanns inget räcke. Under altanen låg det en massa stenar. Jag lånade en liten cykel och kom för nära kanten och ramlade ner bland stenarna. Det blödde mycket och jag fick hålla för såret. Jag ville nte att någon annan skulle se mig på hamvägen. När jag kom hem skickade mamma efrer en doktor Kärrström från Huddinge. Hon fick ta bort små benbitar ur såret och sedan fick jag ligga till sängs i fjorton dagar och vara hemma från skolan. I dag har jag en knöl kvar bak i nacken. En annan sak som hände mig när jag skulle sy på symaskinen.Plötsligt åkte nålen genom fingret. Det gjorde inte så ont. Vi fick åka till doktorn för att dra ur nålen. Jag kommer ihåg ännu idag hur ont det gjorde. Mamma berättade att min tvillingsyster grät och sa hon dör väl inte. En jul när tomten kom blev jag och syrran så rädda så vi grät våldsamt. Vi blev glada då vår kusin Bengt kom med paket. Vi fick var sin pojkdocka som vi var väldigt glada åt. Minnen från snättringe tidan var också att ofta kom mormor Cecilias syskon och morfars Eriks syskon på lördagar och söndagar. Mormor lagade god mat och gjorde goda gräddtårtor med apelsinkräm  emellan. Ibland fick vi stekt tupp med gräddsås för mormor hade höns bakom huset. Allt var jättegott. Nästa gång ska jag skriva om lite fler minnen.

Det är roligt att skriva om det som hänt.

Kram från Inger bloggtanten 86 år.