Min mormor, mamma och morfar köpte sommarhuset 1939. Då var vägen till huset knappast körbar. Det var tur att min pappa och morbror hade lastbilar. Bilarna gick med gengas. De eldades med ved. Bilarna hade en panna som de eldade i. I branta backar fick vi gå av och skjuta på för bilarna var så svaga. Det luktade väldigt illa från avgaserna. Det hör också till att det fanns arton grindar att öppna från Nykvarn till vårt sommarhus. Man kan förstå vilket jobb det var att hoppa ur och i när de körde ensamma. Alla bönder hade ju hägnat in sin del av skogen för där gick ju deras kor. Det var kul att lyssna på när de kallade hem  korna. Det lät kossera, kossera, kossera kom många gånger. Vi andra fick ta tåget från Stuvsta till Nykvarn. Det var byte i Södertälje Södra. Där fick man vänta i ungefär en timme. På stationen stod det kringelgummor och ropade ut "Här var det Södertäljekringlor, köp kringlor". Det gjorde man gärna när väntetiden var så lång till nästa tåg till Nykvarn. Södertälje kallas ju än i dag för kringelstan. Ibland var det så fullt med folk så vi fick sitta i godsvagnen. Vagnarna på tåget hade träsäten så man fick verkligen träsmak. Det var ett väldigt skrammel också i vagnarna. Ibland hade vi cyklar med och cyklade från Nykvarn. Det var ganska långt , tolv kilometer. Då var väl tvillingsyrran och jag tio år. Annars fick vi ta taxi till en gård som hette Lökängen och gå fem kilometer till sommarhuset. Ofta genade vi över skogen. Mycket packning kunde vi inte ta med oss. Jag har bott på en utäga till sommarhuset i 35 år. Nu  tycker jag vägen är bra men en del klagomål blir det. Det är kul att följa alla förändringar i så många år. Kram från bloggtanten