1942 började jag och min tvillingsyster i storskolan. Vi hade 3 km. till skolan. Vi gick oftast men ibland åkte vi buss.Jag gick där i trean , fyran och femman.  Efter det gick min syster och jag olika vägar. Jag berättar senare om detta.Vår fröken hette Nanny sjöberg.Hon var jättesnäll mot alla. Vi jobbade mycket med att skriva, läsa och räkna. Det fanns ett tvillingpar till i klassen som hade det väldigt svårt med att lära sig att läsa.Idag hade man sett att dom hade dyslexi. När jag gick i skolan fanns det ingen specialhjälp. Alla fick hänga med så gott det gick.Tvillingpojkarna jobbade senare i byggbranschen. Vi hade en väldigt sträng och  hård gymnastiklärare. Mitt minne är många halsbrytande övningar. Ibland fick vi stå med raka ben och falla bakåt på en matta. Jag var rädd och det var ruskigt otäckt. Vi fick jobba mycket med vår hembygd, djur, natur och bild. Det tyckte jag var jätteroligt. Alla arbeten man gjorde sattes i en pärm. Jag har väldigt många skolböcker kvar. Dom har följt med när jag flyttat. Det känns för svårt att slänga dom idag efter 70 år. I femman hade vi syslöjd och hemkunskap. Jag stickade babykläder som jag sparade till  min första baby.I  hemkunskapen minns jag särskilt en påsk. Vi fick göra allt , tårtbotten, smörkrämen och egen marsipan. En av killarna i klassen hade idag fått diagnosen adhd.  Men då kallades han för buspojken. I hemkunskapen kastade han upp degen så den satt fast i taket. Men jag kom inte ihåg om läraren blev arg. I klassrummet drack han upp bläcket i bläckhornet och kastade bläckpennan i huvudet  på en flicka så att blodet sprutade Fortsättning följer.